johannamiranda.blogg.se

I går var det en månad kvar tills jag åker hem. Har väldigt delade känslor över det kan jag ju säga.... 
Saknar alla kompisar och min familj där hemma så sjukt mycket, men nu har jag börjat komma in i livet här på riktigt, och känner mig hemma här med. I sverige är ju det liv jag har levt tills nu, medan mitt liv här är nytt och det ger mig som en nystart. Lättare att lämna all skit bakom sig om man lämnar det flera kontinenter bort. 

Jag vill nästan inte tänka på att jag kommer behöva åka hem snart, för det känns nästan overkligt. Men då tänker jag på hur det skulle va att inte komma hem igen och det känns lika hemskt... 
Stackars mig, visst, som har två hem? 

Ju mer jag tänker på det, desto mer förvirrande är allt. Så därför försöker jag att inte tänka på det och bara njuta av den tiden jag har kvar! 

 

De senaste två dagarna har varit väldigt lugna. Igår var jag mest inne och städade mitt rum, och då menar jag dammsuga och allt! Inser att jag kommer ha svårt att få med mig allt hem, med alla nya saker jag har köpt^^ I-lands problem javisst! 

 

Idag hade vi en grupp med kvinnor som Dianne känner över för en pannkaks-frukost! Inte mig emot, som jag alltid säger, pannkakor är Guds gåva till folket ;) Och efter pannkakorna visade jag bilder från Trosa och pratade lite om Sverige och lite skillnader mellan Sverige och USA som jag har märkt. Det var ungefär 5e gången jag gör det nu, så är inte trött på det, men känns som att jag upprepar mig^^ Men de verkade uppskatta det! 

 

Kan verka konstigt, men känns som att de här 2 månaderna har fått mig att tänka till om vad som verkligen är viktigt i livet. Och jag menar inte att jag har gått och blivit ett helgon eller what ever, men har insett hur jag har tagit saker för givet. Vilket jag tror att man lätt gör när man har levt med något varje dag. Men bara två månader här har fått mig att se saker ur en ny synvinkel, och jag börjar uppskatta saker som jag nästan inte ens brydde mig om att ägna en tanke åt innan. 
Många personer sa till mig att det här skulle få mig att växa som person. Och jag log och tänkte att jag tror inte att 3 månader kan ändra mig så mycket. Kanske inte är så att jag har förändrats synligt, men jag känner att det har gett mig mer energi att komma ifrån allt ett tag och liksom ta en paus. 

 

Jag antar att livet kan gämföras med att rida. Varje gång man sitter på en häst lär man sig något om den, och varje gång man vågar utmana sig själv lär man sig något om sig själv. Man kan tro att efter 3 år med 3 timmar bussresor/dag har man lärt sig allt man kan om sig själv. Men varje dag här inser jag något nytt med mig själv! 

Antar att jag bara uppskattar att jag har haft möjlighet att göra den här resan! Och jag är glad att jag har en hel månad kvar! 

Ska se till att njuta av den allt jag kan! :D